On the road again

Det här inlägget har på grund av internetbrist och dåligt med batteri blivit en aning längre och täcker fler dagar än jag först tänkt mig. Vi har hunnit ända till Austin när jag nu äntligen har ström och internet nog att ladda upp.

Igår var det en tung dag.

När jag vaknade efter Tingala-kvällens förtrollande rus var förtrollningen borta. Det enda som fanns kvar var var en otrolig trötthet, armarna kändes som att de vägde 50kg vardera, och ryggen var död efter att återigen legat som en räksmugglare och fruktat Henriks sparkar, Han höll sig dock lugn, tror jag. Efter första nattens brist på sömn vågade jag inte chansa utan tog ett sömnpiller och sov sen som en klubbad säl. Jag misstänker att det var preparatet som spökade i kroppen under stora delar av dagen då jag aldrig befattat mig med liknande preparat. Jag är ju en ganska trött person liksom :)

Enda räddningen var att vi hämtade ut bilen, hade det inte varit för det hade dagen varit en total katastrof. Jag var stingslig och lättretlig, orkade knappt prata och humöret var ungefär detsamma som när man vaknar sent en morgon och inser att man både måste skrapa bilrutorna och tanka innan jobbet.

Klockan två fick vi hämta ut bilen, vi var dock där lite tidigare och fick sätta igång med pappersarbetet. Brukligt är att man efter det inspekterar bilen och letar efter eventuella skador innan man måste titta på en instruktionsfilm om hur man handskas med husbilen. Det framgick ganska tidigt under inspektionen att vi redan hade hyrt bil tidigare, varpå dom nästan kastade nycklarna på oss och sa att vi kunde åka. Nu var det åka till flygplatsen för att lämna tillbaka hyrbilen för att sedan bege oss söderut.

Jag tog hyrbilen till flygplatsen medan bröderna navigerade monstret. Efter lite mek med tankning och byte av chaufför i bilarna,, återlämnande av hyrbil och en trepunktsvändning med en bil som har samma svängradie som Titanic var vi äntligen på väg.

Humöret hos oss var ännu inte på topp, resan hade inte riktigt börjat. Vi var på väg, men trötthet, lågt blodsocker och en obeskrivlig törst gjorde att vi fortfarande var lite stingsliga. Det var inte förrän vi lämnat det fantastiska Denver bakom oss och svängt in på Walmart i Castle Rock som den euforiska känslan infann sig. Nu är vi på gång!

Stolarna och alla andra nödvändigheter inhandlades, en hel kundvagn med nyttigheter som innefattar hela kostcirkeln gjorde det komplett. Subway-middag på väg därifrån när allting var inpackat i bilen och vi var hemma.

Det kändes verkligen som att komma hem när vi fick bilen, genast började vi jämföra med den vi hade för två år sedan. Det skakar och låter mer om allting i den, trots att det är den senaste modellen. Växellådan är en smärre katastrof, svängradien ett par kilometer och den snurrbara fåtöljen bakom passagerarsätet saknas. Sittdynorna är inte alls lika slitna, utan riktigt fräscha och sovplatserna är lite bättre. Riktigt fräsch toalett, med separat dusch. Vi har även trägolv! Nåväl, det är en plastmatta, men vid en första anblick så det det en känsla av lyx.

Kvällen spenderades med UNO-spel (jag ligger ett par hundra poäng efter de andra) och trevliga drycker. Jag var tvungen att ge Tingalan ett nytt försök, upplevelsen är den samma men efter att ha sovit ensam i en säng vaknade jag helt utvilad efter 7 timmars sömn och kände mig som en ny människa.

Just det, vi parkerade givetvis på ett reststop, som vanligt var det vi och lastbilarna. Under den svala kvällen återfann sig den romantiska känsla vi under förra resan blev så bekanta med. Det är märkligt hur en stor parkering vid sidan av motorvägen kan frammana de känslorna men alla borde testa det här med att ta med sig sitt hem och ge sig ut på vägarna.

Nu lämnade vi nyss Colorado, har kommit några mil in i New Mexico och nästa delmål på resan är El Paso som ligger mer eller mindre rakt söderut. Utsikten är, och har varit makalös. Berg som tornar upp sig i fjärran och ett kargt landskap. Gulnat gräs, enstaka träd och berg i alla riktningar. Vissa av topparna sträcker sig stolt upp mot himlen medan andra ser ut att ha blivit avhyvlade för att skapa en väldigt trevlig vy för alla som tar sig tid att njuta av det.

Nu är det dags att lägga ner det här och sätta mig och njuta av landskapet ackompanjerat av musiken och skramlet från bilen.

Hoppsan, på grund av risigt med internet och batterier på min dator (adaptern jag köpte fungerar till varenda apparat förutom just min dator känns det som) så har det inte blivit så mycket skrivet. Batteriet är inte laddat, men det har åtminstone en timme kvar i sig.

Det har nog gått ganska exakt två dygn sedan jag satt och skrev i NM. Vi befinner oss just nu en bit in i Texas. Jag är osäker på om vi är på I-10 eller I-20, har suttit och lekt lite med mobilen och helt missat var vi är. Hur som är vi på väg till Odessa och (nu såg jag en I-20 skylt) ska gå på museum, är ganska övertygad om att någon av bröderna kommer behandla det vid tillfälle.

Natten var intressant, vi stannade på en rastplats utanför Van Horn, samma ställe som jag för två år sedan fick för mig att leka nåldyna på. Om vi ska vara petiga så var det riktigt samma ställe. Eastbound nu, West förra gången. Nåldyneriet till trots hyser jag helt klart varmare känslor för stället på andra sidan vägen. Det var absolut inget fel på stället nu, men det blåste och var extremt kallt! Det blev inte mindre kallt av att jag envisades med att sparka av mig täcket i sömnen, fast jag går händelserna i förväg och det är inte så fantastiskt att kartlägga mina sovvanor.

El Paso, Cattleman's Steakhouse och dagen som försvann (tror jag).

Dagen som försvann var en rejäl körardag, vi brände genom hela New Mexico, åt lunch på en meikansk restaurang. Daily Special – Taco plate. Salsan var stark, guacamolen var god, tacoskalen var hemmagjorda, stekta med massa ost och drypande av fett. Resten var rätt smaklöst. Eller smaklöst, det var subtila smaker som vi inte alls är vana vid med svenska tacomått mätt. Vi testade även Posole istället för ris. Vit majs, kokad, smaklös. Tex-mex lär vara bättre.

Efter en sisådär 100 körda mil stannade vi i utkanten av El Paso på Texas Welcome-center. Det sedvanliga UNO-spelet spelades och vi sov.

Nu börjar det bli lite roligare, inte en körardag utan en upptäckardag! El Paso, staden där Richard ska bo i två månader. En akut skobrist, från min sida, och ett sug efter fotriktiga skor från Richards ledde oss till en outlet nånstans där i krokarna. Det blev två par skor och kanske lite för mycket kläder innan vi drog oss vidare mot de mer centrala delarna för att spana in hotellet där Richard ska bo. Tänker inte skriva så mycket mer om det än att han kommer ha det klart bättre där än vad han har det hemma.

Förlåt, vi åt lunch först kom jag på. Efter shopping måste man äta! Första måltiden i Texas blev Sushi. Riktigt god sådan, men det var buffé, så det åts kanske lite väl mycket med tanke på middagsplanerna.

Det är inte sådär vansinnigt spännande att kriga i de centrala delarna av en storstad med en 30fots-bil, speciellt inte när den normalt så trevliga attityden i amerikansk trafik var som bortblåst och El Paso-borna verkar ha anammat samma körstil som Stockholms-bilisterna. Normalt sett går störst först, fast det är svårt att vara uppstudsig i en husbil som bara låter men knappt rör på sig, och hålla på med försäkringsärenden i USA känns som något iafl jag gärna slipper.

Vi tog oss upp på ett berg, små smala gator genom extremt trevliga bostadsområden där det inte alls såg tråkigt ut att bo, som ledde fram till en scenic route. Ett stycke väg som gick längs berget med utsikt över hela El Paso, på ena sidan berg som såg ut att kunna vilja ramla ner på oss när som helst och på den andra sidan en 50cm hög mur innan det sluttade brant nedför. Jag är inte helt säker på hur det såg ut allting där uppifrån, men jag bad Richard att ta lite bilder så jag kunde få njuta av utsikten senare. Vi stannade däremot och gick ut bilen på ett ställe, men den vyn blickade mer över förorterna kändes det som. Kanske såg vi även Mexiko, Tele2 trodde att jag var där och önskade mig genom ett SMS välkommen dit.

Min hud kan slappna av nu, efter att ha bränt pannan ordentligt har jag nu SPF 100 till ansiktet. Solen – Tim, 1-1. (För denna resan, totalt sett leder solen stort.)

Mot kvällningen styrde vi efter att ha misslyckats med att hitta bra Beef Jerky och åkt runt 3 varv på Montana Boulevard(?) mot Cattleman's Ranch. Det är en stor ranch som även har ett steakhouse som två gånger blivit framröstad till Best Restaurant in Texas. Det har även omnämnts i tidningen Men's Health som The manliest Steakhouse in Texas, behöver jag skriva att förväntningarna var skyhöga?

Vad jag förstår slaktar och styckar de allt kött på plats, från egen kreatur. Det ligger jävligt avsides, 15 minuter från motorvägen mitt in i ingenstans, knappt några skyltar alls bara en liten diskret precis vid infarten till ranchen. Det var svårt att uppskatta hur stort det var när vi åkte in genom grindarna och fick köra ytterligare 5-10 minuter innan vi efter små slingriga vägar kom fram till en gigantisk parkering med vad vi tyckte var oroväckande många bilar på.

Efter att ha blivit anvisade att ställa oss så långt bort som möjligt på parkeringen började vi utforska omgivningarna. Det sprang omkring påfåglar lite här och var och det fotades, hej vad det fotades. Vi tog oss in i byggnaden genom någon sidoingång och gick omkring där inne för att försöka hitta någon värd och tyckte att det var väldigt oklart allting, efter en stund så var ett bord bokat och vi begav oss ut för att titta på djuren och omgivningarna.

Fanns ett gäng djur, bland annat getter och Henrik blev väldigt upprörd och skällde ut dem när han insåg att de sket där de åt. Det låg bajs i matskålarna, stämningen blev tryckt och det var inte långt ifrån att getterna tillrättavisades handgripligen. Kaninerna blev nästan skallerormsmat när det stod klart att även de bajsade i matskålarna. Deras enda räddning var att nätet för ormarna var alldeles för finmaskigt för att det skulle gå att kasta ner en kanin där. Han blev inte glad förrän han hoppade med Hopi och Richard.

Efter att Richard hade fått springa av sig(och jag gått vilse) i en liten indianlabyrint stegade vi mot restaurangen för att beställa.

Alla valde vi en 14-ounce New York Strip. En nästan 400gram (396,xx) biff. Dessa serverades med antingen en majskolv, bakad potatis eller ris samt bönor, coleslaw och bröd. Bröderna valde majs och jag potatis, jag och Henrik valde våra medium medan Richard ville ha sin medium rare.

Efter en stunds väntan kom maten in och servitrisen som inte hade gjort ett vidare imponerande intryck när vi först satte oss (hade nollkoll på vinerna och knappt någon koll på ölen) lyckades blanda ihop våra beställningar, vilket inte är något att bli upprörd över, men det sänker helhetsintrycket. Köttet var bra. Mört, fin smak och tillagat efter våra önskemål. Det var inte på något sätt fantastiskt, men det var bra. Tillbehören lämnade däremot en del att önska. Richard tyckte rent ut sagt att majsen var dålig, Henrik tyckte inte så mycket om den, den var menlös. En bakad potatis är en bakad potatis, men även den var oinspirerad och fick en axelryckning i betyg. Bönorna var överkryddade med nån chiliblandning med alldeles för mycket spiskummin i.

Det bästa betyget är väl att allt kött försvann i en rasande takt, vår stadiga lunch till trots. Nu kan jag inte svära på att det var köttets förtjänst eller om det är så att vi kanske har blivit en smula större i maten än vi egentligen vill erkänna. Även om maten kanske inte var den roligaste, sett till tillbehören så är Cattleman's Ranch helt klart värt ett besök för de vackra omgivningarna och chansen att få skälla ut getter för att de är så himla dumma.

Richard dansade på lätta ben ut från restaurangen för att vi var på väg till rastplatsen strax bortom Van Horn som han romantiserat i minnet. Vägen dit spenderade jag med att bläddra genom de olika radiokanalerna för att upptäcka att fyra av fem var spansktalande och endast en gick att lyssna på. Klassisk amerikansk radiorock, det är inte bra, men det är lättlyssnat och passade väldigt bra just där i mörkret på en nästan rak väg. Vägbyggen och en check-in station var det enda avvikande på den ca 16 mil långa sträckan till vår sovplats. Tullaren/polisen/tjänstemannen eller vad han nu kallas såg nästan lite drömmande ut när det var fastslaget att vi inte var amerikanska medborgare och bara var här och reste runt i en månad och uttryckte sig med ”not bad” flertalet gånger, innan han önskade oss en fortsatt trevlig resa och släppte igenom oss.

Nu har vi återigen kommit till rastplatsen bortom Van Horn och stämningen är på topp, även fast en liten osäkerhet sprider sig i bilen. I en lång kurva precis innan avfarten såg jag en lång rad med upplysta lastbilar inne på stället och när vi svängde av såg vi att kön var så lång att vi knappt kom in på infarten innan det stod lastbilar till synes hela vägen. En liten promenad bland skyltar som varnade för ormar senare insåg vi att det fanns gott om plats lite längre fram där vi inte skulle riskera att bli mosade av en långtradare så fort vi stack ut huvudet genom sidodörren. En bra dag avslutades med UNO, ett par munnar Tingala och musik.