Bloggen lever

Ja, inläggsfrekvensen har ju helt klart avtagit. Det tar tid att skriva inlägg, gå igenom bilder, ladda upp det osv. Man måste ha inspiration, möjlighet och vilja att skriva. Ursäkter och undanflykter… Ska försöka sammanfatta lite av allt vi gjort sen sist jag skrev. Vet att Henrik lagt upp något men vet som vanligt inte vad han har gått in på specifikt. Vi kör ju lite våra egna race på den här bloggen för att försöka få lite olika vinklar på berättelserna.

Btw, vet inte om detta tagits upp tidigare men eftersom 95% av alla inlägg skrivs på motorvägar i ca 65 mph så faller lätt bokstäver bort ur ord och dyl. så ha gärna det i åtanke när ni läser våra alster.

Vi avslutade väl med Hot Springs, AR, i mitt förra inlägg, den mysiga lilla staden (iaf mysigt centrum). Efter några stadiga hamburgare på stammishaket Grindhouse så var vi redo att röra oss mot Memphis, TN.

Bättre hamburgare på Grindhouse. Denna gången anlände vi ca 5 min innan öppning. Vanessa och hennes fästman (vars namn jag inte kommer ihåg i skrivande stund) släppte glatt in oss och erbjöd oss TVn och PS3 som underhållning medan de plockade färdigt, drog igång grillen osv. Bjöd även på riktigt gott kaffe.

Vi hade inga större planer för Memphis. Som jag tror har nämnts tidigare så hade vi generellt planerat dåligt efter Hot Springs av olika anledningar… Jag lyckades googla fram en skjutbana som lät bra i Memphis norra delar. Vi anlände, fick bra parkering och var taggade att äntligen få skjuta lite pistol igen. De som läst vår gamla blogg vet att i Scottsdale, AR, så var vi lite chockade frånvaron av strikta regler eller hur man vill uttrycka det. Det var i princip “never point your weapon at anyone”. Här var det flera resor slappare. Skriv namn och adress på en liten lapp. “O’er there’re sum ear protections and goggles, what gun’d you like honey?” Vi valde vapen, om jag kommer ihåg rätt så var det (alla .40 kaliber") Sig Sauer för mig, Glock 24 för Henrik och en Ruger för Tim. Varsitt 50-pack kulor per skalle och två måltavlor. Sen var det bara gå in och skjuta. Mitt vapen var hemskt, först trodde jag att jag var katastrofal för mina skott gick åt helvete men det visade sig att det antingen var ett svårt vapen ellerr nåt fel på det för jag tror ingen hade nån större lycka med det. Provade Tims och då gick det bättre, men det jammade (patronen fastnade) hela tiden och tillslut föll det mer eller mindre isär i Tims ellerHenriks händer. Henriks Glock däremot var som en dröm att skjuta med, bara att ta ställning, långsamt andas ut, krama långsamt av skottet och peka var man ville att kulan skulle hamna. Precis som det ska vara. Jag bytte ut mitt vapen mot en Glock 17, 9mm kaliber. Riktigt mysigt att skjuta med, mycket tack vare den lite mesigare kalibern.

Ett riktigt pistol-proffs in action

Sen blev det bbq. Top’s BBQ, ett ställe längs vägen med goda betyg. Det såg dock ut att vara igenbommat och nedlagt tills man kom typ två meter ifrån det. Insidan var också väldigt… autentisk. Men ganska goda pulled pork sandwiches och väldigt goda hamburgare.

Från utsidan.
Vi hade precis varit förbi ett annat ställte som faktiskt var igenbommat och vi blev lite nedslagna när det verkade som
även detta hade fått ge upp, men icke, de satsade bara inte så mycket på skyltar, belysning eller fönster som man kunde se igenom,

 

Inte så våldsamt kul på insdan heller, men ibland ska det vara så också. All part of the experience.

 

Inte mycket av intresse hände sen, av vad jag minns iaf. Vi brände väl Mississippi och sov nånstans i Alabama. Dagen efter var också mycket körning, vi stannade i Oxford, AL, och käkade, tankade och fyllde på förnödenheter. Henrik och jag har, efter alldeles för många timmars tittande på TV-kanalen NFL Network hemma i Sverige) blivit matade med reklam för ett gäng restaurangkedjor. Denna resa har vi aktivt undvikit snabbmat och restaurangkedjor men det finns några som vi bara känt att vi måste prova efter all reklam vi sett. I Charleston, SC, beställde vi t.ex. hem Papa John’s Pizza till husbilen. Inte alls dumma, klart över förväntan f.ö. Så när vi hittade ett Outback Steakhouse i Oxford fick det bli det. Alla tog den stora oxfilén. Jag valde den träkolsgrillad medium rare och grabbarna tog den marinerade och stekta versionen, medium, Båda varianterna var mycket goda och priserna var väldigt humana. Mätta och belåtna åkte vi vidare och somnade vid statsgränsen i Georgia.

My meat!

Henriks

 

Georgia avverkades snabbt och sen blev ända ut till kusten i South Carolina och den väldigt trevliga staden Charleston. Vi började med att besöka USS Yorktown, USAs tionde hangarfartyg, verksamt fram till 70-talet. Om man har sett den prisbelönta dokumentären “The Fighting Lady” (USS Yorktowns smeknamn) från 1942 eller den fantastiska filmen TORA! TORA! TORA! så har men sett skeppet. Riktigt skoj då väldigt stora delar var öppna och man fick gå runt själv och titta. Enormt fin utsikt över Charleston erbjöds även.

USS Yorktown

Man kan inte nog poängtera hur stor vår husbil är. Lägger man på ca 2,5 meter så har man längden hos en vanlig SL-buss.

 

F/A 18 Hornet

Henrik i ett jet-insug.

   

Vi hade hittat en camping lite norr om stan och slog läger för natten.

Först ser man till att bajset har nånstans att ta vägen…

Sen kan man njuta…


 
Trevliga grannar

Innan det var läggdags så hade vi en riktig brakmiddag inne i Charleston. En taxiresa på 40 dollar och vi var mitt i smeten. Jag hade via Yelp.com hittat FUEL Caribbean Cantina, ett trendigt ställe (trendigt i USA innebär egentligen mest att det blir välbesökt, inte som i Sverige att stället får lite von oben-attityd eller dyl.) beläget i en fd. bensinmack. Stället var tydligen lite halvkänt efter en av USAs kändare matprofiler hade besökt det i ett av sina program. Inslaget kan ses här. Återigen imponerade vi på serveringspersonalen med att sätta i oss enorma mängder mat. Vid ett tillfälle kom han ute med lite drinkar on the house då de gillade vår matambition.

Vi valde att sitta ute, riktigt trevligt och coolt ställe

Before-picture

Snart klara

Dagen efter hade jag alla symtom och mådde som om jag var matförgiftad. Jag vill inte tro att det var Fuel som låg bakom det men antingen var jag det, eller så hade den enorma mängden mat (och dricka…) helt enkelt fått systemet att paja ihop och en reboot behövdes. Jag spenderade hela dagen i horisontell ställning (förutom tripparna till toaletten) och grabbarna valde mellan att åka in till stan eller också ta det lugnt en dag och det slutade med att vi alla låg hemma, kollade lite tv-serier och dyl.

Live: Just nu har vi bränt igenom Kentucky efter en jävligt trevlig dag i Nashville, TN, mer om det senare. Vi (Tim) har fått köra nästan tre timmar längre än beräknat och en stat mer än vad vi planerat för, pga att Kentucky, den jävla skitstaten återigen kvalificerar sig (precis som på förra resan) som en av de absolut sämsta staterna vi upplevt. Denna gång var varenda rest stop stängt för renovering och nu är målet ett Welcome Center i Illinois. Klockan börjar närma sig ett på natten och Tim har kört sen klockan 21 på pissiga vägar med konstanta road works, smalt, skumpigt och allmänt jävligt. Kentucky – fyfan!

Det enda positiva, och det ska man allid komma ihåg att tänka på, är att jag fått bra med tid att skriva detta enorma blogginlägg och kommit ifatt lite. Nästa inlägg kommer nog inledas med den tragiska turistfällan till stad – Gatlinburg, TN.

Som alltid, vi mår som prinsar och lever livet, trots den bittra avslutning här ovan!