Det va ett tag sen vi skrev nåt vettigt här. Vad det beror på är nog dels att vi inte känt nåt sug att skriva, man måste vilja, annars blir det inget. Men också att när vi haft internet så har vi använt det till att försöka planera de sista ca 12 dagarna. När vi började vår resa så hade vi ganska bra koll på hur vi ville åka och vad vi ville göra. Detta hade planerats ganska bra i Sverige. Vi hade planerat ungefär fram till Hot Springs, efter det var det bara lite höftningar. Detta berodde på at varje gång vi planerade så åkte det fram lite spånk och vi blev mer och mer förfriskade ju längre fram vi kom i planeringen vilket ledde till att vi hade dålig koll på hur långt vi egentligen hunnit. Så varje gång började vi om på nytt och varje gång så kom vi ungefär till Hot Springs innan spånken hade övertaget...
Så vad har hänt den senaste tiden? Jag har inget internet just nu så jag kan inte kolla vad som står på bloggen, men jag har för mig att mitt senaste inlägg var att Oklahoma va katastrof. Där finns egentligen inget att utveckla. Så vi bestämde oss raskt och kvickt att ta oss vidare till Arkansas och Hot Springs. Jag har varit sugen på att bada i varmakällorvatten sen jag va i Ungern förra året på deras badhus med varma källor och de lyckades med att bota min bakfylla. Om något lyckas bota ens bakfylla så är det fan magiskt! Kort sagt så var jag lite taggad på att testa ex-presidenten Bill Clintons gamla kölvatten.
Vår vana trogen så gled vi in på en campsite 5min innan stängning (vi gör det inte med flit, vi vet oftast inte ens om när dom stänger, det bara blir så). Men eftersom vi hade bokat så spelade det ingen roll, man kan komma efter stängning, men de är alltid bra att kunna snacka med de som sköter anläggning om vad som gäller och få lite tips på vad man kan göra i hålan man är i för stunden. Det visar sig dock att vi råkat boka för dagen efter och inte för den dagen vi kom på. Det är dock lågsäsong så det var inga problem att få en plats, men det var skönt att vi hann dit innan stängning.
Dagen efter blev det lite sovmorgon innan vi tog oss in till stan. Eftersom vi fått veta att det fanns gratis RV-parking mitt i smeten så tog vi vår lilla husbil in. Planen var att vi skulle ta nåt klassiskt bad, men vi hade inte ätit nåt så vi kände att mat var prio. Jag och Tim hade hört nån DJ på en lokal radiokanal snacka om att The Grindhouse, som låg ett stenkast från var vi var, hade grym mat. Så vi var lite sugna på att testa. När vi kom dit så var det mer att komma in i nåns vardagsrum (en ung persons vardagsrum) än att komma in i en bar/restaurang. Vi trodde att detta kunde bli bra. Jag tror Richard redan har gått igenom detta så kort sagt var det riktigt sköna människor som vi kontakt med samt riktigt god mat. Efter maten var det dock för sent för baden då dessa hade stängt. Vi åkte istället hem och badade i poolen på campsiten.
Dagen efter var det då dags för bad. Vi kommer in, betalar och "Old-man Bobby" säger att han ska ta hand om oss. Naiv som jag är så slappnar jag av direkt och tänker att nu ska jag inte göra ett skit, alla ska göra allt åt mig, jag ska inte ens behöva tänka. Vi blir nerputtade i ett varsitt stort badkar med en gammal utombordare som skapar nån slags klen whirlpool. Vattnet är ruskigt varmt och man fick några glas av vattnet (samma vatten men inte det man låg och badade i) som var riktigt gott, fast varmt det också. Tanken var att man skulle ligga där i 20min. Efter 15min tycker jag att jag börjar känna mig ganska svag (svagare än vanligt, jag vet nog va ni tänker era elaka människor) men tänker att det ska väl vara så. 5minuter senare så har jag inte så mycket koll på nånting. Bobby kommer och skrubbar mig med typ en peelinghandske(?) och släpar vidare mig till nån slags bidé där man ska spruta varmt vatten i skrevet om jag förstod det rätt, jag var dock ganska överhettad vid det här laget och gjorde bara som jag blev tillsagd. Till slut frågar Chris, en annan attending där som var sjuuukt lik Robert (Bob) Paulsen i Fight Club på alla sätt och vis, om jag var lite lightheaded. Jag lyckas få ur mig et ja och dom säger att jag har fått värmeslag eller är överhettad eller nåt. Dom lägger mig då på en brits och virar in mig i kalla handdukar. Det var det skönaste under hela upplevelsen på badhuset. Jag låg är och mös i kylan och mitt medvetande återkom mer och mer. Helt plötsligt var det slut på det sköna och jag bakades in i varma handdukar istället. Dock så var jag lugn nu så de varma handdukarna var också ganska sköna. Sen var det nån nåldusch (ha! klen som fan) och sen massagen. Jag fick höra från de andra två att deras massörer va lite sådär. Tim hade tydligen fått en psykopat, inte att att han försökte göra illa Tim utan att han pratade som en psykopat hela tiden. Lite svårt att slappna av då. Richards kille va tydligen lite klen. Jag fick Chris som hade hjälpt mig när jag var lite svag tidigare. Jag tänkte att det skulle bli bra då människor med lite hull gärna är lite starkare. Chris visste vad han gjorde och lyckades ha tillräckligt mycket tryck för att det skulle kännas bra. På det hela tyckte jag att det var skoj. Fr.a. att jag gick under för värmen då värme är något jag verkligen inte brukar ha problem med. Men det är väl synden som straffar sig själv för att jag retar Tim när han klagar på värmen.
Efter badet gick vi ca 4mil för att komma till ett BBQ-ställe som skulle vara grymt. Då jag är ganska säker på att även detta avhandlats så säger jag bara att det var riktigt gott och att vi åt en hel jäkla del, något som imponerade på personalen är. Något som inte skulle vara sista gången på vår resa. Men det kommer senare.
Dagen efter så var det dags för avfärd och vi tog en lunch på The Grindhouse och surrade lite med dom innan vi åkte vidare.
Vi kör vidare mot Memphis där vi tänkt smaka på det lokala BBQ-utbudet då Memphis har ganska högt renommé i BBQ-världen. Väl är så bestämmer vi oss för att först panga lite pistol då detta är riktigt rolig underhållning och sjukt enkelt och billigt i USA, mest på ont givetvis men man får ju passa på ändå. Förra gången vi sköt så var vi tvungna att kolla på en film och dom körde lite regler som gällde. Det var dock ett ganska fint ställe. Det här var ett hål i väggen. In, skriva på ett papper om att dom inte hade nåt ansvar för nåt, alls, peka på pistolen man ville ha och mängd ammunition. Dom frågade inte ens om vi skjutit eller ens sett en pistol tidigare. Dock har ju både jag och Tim ganska god vapenvana genom lumpen för min del och jägarexamen för Tims, och Richard är ju ganska smart, så det var ju bara positivt för oss att det var så smidigt/lätt. Men det är ju ändå ganska skrämmande. Man behöver inte ens ha ett eget vapen för att kunna gå bärsärk på samhället. Bara gå och låna ett, no questions asked. Man måste iofs skjuta pesonalen i butiken när man fått vapnet och ammunitionen men det är ju ett mnidre problem om man har flippat. Jag kommer inte ihåg exakt vilka vapen vi hade men vi började iaf med en varsin .40. Kvalitén på pickorna var ganska dåliga då flera av pistolerna jammade och en bara ramlade sönder i mina händer.
Det var dock väldigt roligt och vi sköt i nån trekvart-timme och det fanns kvar lite talang i mitt skytte.
Vi tog oss vidare mot maten. Vi valde ett ställe som var en klassisk BBQ-joint. Med det brukar det vara att det ser mer ut som ett café i 50-talsstuk fast inte lika fräsig inredning. Namnet kommer jag inte ihåg nu men jag tror Richard checkade in oss där på Facebook, han har dock checkat in oss på massor av ställen de senaste dagarna så jag är inte säker. Det blev pulled pork-sandwich för alla och den var riktigt god. Inget att berätta mer ingående om dock. Richard hade även hittat nån kupong på internet som gjorde att han fick en gratis burgare också och den var tydligen ännu bättre.
Jag kan säga redan nu att jag ser inte fram emot att komma hem till Sverige med tanke på maten. Maten här är riktigt jäkla god och håller en riktigt bra nivå, bortsett från Oklahoma, och vi äter hela tiden ruskigt gott. Sen har jag problemet att jag kan ha lagt på mig ett kilo eller två. Richard och Tim retar mig jättemycket.. Tim ger mig dock hälften av tiden highfives för att jag kopierat hans sälformskropp. Vi ska dock styra upp det när vi kommer hem. Förhoppningsvis... =)
Nu började vi ha lite problem med vart vi skulle ta vägen. Vi hade hela tiden tänkt och sagt "The Carolinas" men mer exakt vart och hur länge? Husbilen ska trots allt vara tillbaka i Denver den 22a och vi är måånga mil därifrån. Vi har även ett plan att passa den 22a samtidigt som vi gärna skulle spendera några fler dagar i Denver innan vi flyger till Florida. Efter lite snack och inga egentligen beslut så tar vi en "körardag", en dag när vi egentligen inte gör nåt förutom att avlägger mil, och tar sikte mot Augusta/North Augusta vid gränsen Georgia/South Carolina. (Det var nog en natt här emellan där vi sov på nåt reststop, men jag kan inte komma ihåg hur var eller när)
Vi sover vid South Carolina Welcome Center och på morgonen så samlar vi ihop lite broschyrer för att se vad SC kan bjuda på. Vi dividerar lite på hur mycket tid vi har på oss och om hur mycket de båda förarna orkar/vill köra i sträck jämfört med alla ställen vi vill till och hur länge vi vill stanna på våra olika resmål. Efter att ha bestämt att Savannah och Myrtle Beach ligger för långt bort och/eller åt fel håll så bestämmer vi oss för att åka till Charleston vid kusten i mellersta SC. Där ska vi gå och se på ett hangarfartyg som gjorts om till ett museum. Jag tycker att hangarfartyg är riktigt häftiga så jag tyckte att vi iaf kunde göra det som en dagsutflykt och sen lämna Charleston och åka tillbaka mot norr/väst och Tennesee. Medan jag håller på och navigerar Tim, som rattar RV'n, genom South Carolinas bakgator så har Richard räknat på vår resa och kommit fram till att vi kan ta två nätter i Charleston utan att det är nåt större problem. Så vi bestämmer oss för det. Vi börjar med att åka till USS Yorktown.
USS Yorktown är ett hangarfartyg som byggdes 1943 och kämpade mot Japan i Stilla Havet under Andra Världskriget. Hennes smeknamn är The Fighting Lady och är med i filmen från 1944 med samma namn (som vann en Oscar) samt filmen Tora! Tora! Tora! från 1970. Tora! Tora! Tora! Tora! spelades in på The Yorktown efter att hon blivit decommisioned. I övrigt på meritlistan står tjänst under Vietnamkriget samt hon plockade upp Astronauterna från Apollo 8 (de som först snurrade runt månen några gånger). 1975 blev hon ett museum.
Lite fakta för den intresserade, en 3500 man stark besättning kan kånka runt på 41000 ton, och slira runt i 30 knop. Det som jag tycker är så fascinerande med hangarfartyg är att de är som flytande städer. Ett hangarfartyg åker alltid runt med en massa andra fartyg som kryssare, u-båtar, jagare samt supportfartyg, där hangarfartyget är moderskeppet. Det kan vara 30'000 man som "hör" till hangarfartyget. Det måste alltså finnas en infrastruktur och ett samhälle på hangarfartyget med skomakare, frisörer, butiker, ett gigantiskt kök, tandläkare (dom hade flera stycken), verkstad, mm. mm. lägg där till alla krigsfunktioner med att kunna starta och landa flygplan och ha en stridsledning. Detta ska skapas på en väldigt begränsad yta. De är kreativitet, ingenjörskonst och ett ständigt kompromissande där allt måste fungera i en krigsmiljö. Det är vulgärt i både positiv och negativ bemärkelse och alla som känner mig (kanske inte alla, men säkert flera stycken) vet att jag älskar när det är grova kontraster i samma objekt.
På hangarfartyget fick man gå runt ganska mycket överallt och det var riktigt skoj att se alla gigantiska maskiner, arbetsutrymmen, boutrymmen samt stridsledningen och bryggan. Det som skulle gjort det hela briljant var om man skull få knata runt på ett modernt hangarfartyg också för att se hur modern teknik skapat nya möjligheter och problem.
Det blev mycket gående och efter det var vi lite slut och bestämde oss för att hitta någonstans att sova för natten innan vi skulle ut och äta. Valet föll på KOA Kampground i Mt. Pleasant utanför Charleston. KOA är stabilt och vi har 10% rabatt där så vi kände, varför inte. Det låg precis vid en insjö och vi fick en plats precis vid vattnet. Det var riktigt mysigt och fint och vi tog några drinkar vid vattnet i solnedgången (se länk) innan vi tog en taxi för att käka på Fuel. Ett ställe Richard hade hittat på nätet. Att hitta taxi var dock inte helt lätt, man kan tycka att jag borde vara nån slags expert på det genom jobbet, men att jobba med taxi tror jag bara gör det värre, man blir mer cynisk och har oftast en totalt felaktig bild om hur det är för "man vet hur det borde vara". Hur som helst så tingde vi ett bolag som hade ok recensioner och taxin va där på typ 40min. Inget som förvånade eller var ett problem för nån som haft att göra med Swan Taxi i Perth i 2,5år. (TVI, FYFAN FÖR SWAN TAXI). Taxichaffisen var trevlig och vi fick hans privatnummer för att kunna åka hem sen igen. På hemresan var han framme på 5min men under färden visade det sig dock att han hade en högst tvivelaktig kvinnosyn vilket gjorde att jag inte gärna åkte med honom igen dagen efter. Man skulle kunna säga att jag och han hade totalt motsatt syn på hur en kvinna "ska vara". Men nu går jag händelserna i förväg. Nu ska vi ju äta. Vi beställde in tre stycken förrätter (som visade sig vara stora som huvudrätter och vi hade lätt kunnat dela på en), en varsin huvudrätt, två varsina sideorders, en kanna öl, några andra öl och ett par shots. (Jag har inte så bra koll på all mat denna utgång, jag tror Tim eller Richard kommer skriva ett mer ingående inlägg om själva maten, men det var iaf Karribianskt kök). Utöver detta så fick vi några drinkar av vår servitör som verkade gilla oss. All mat kom in samtidigt och hela vårt bord var fullkomligt belamrat med olika godbitar. Servitören skrattade och sa "Man, you guys know how to eat dinner!". Jag kan inte säga att jag gjorde nån imponerad med hur mycket jag åt, inte för att det var lite, men det var inte mycket mer än jag förväntade mig att jag minst skulle kunna äta. Richard tryckte i sig sin mat riktigt bra, men den stora hjälten var Tim. Det verkade liksom aldrig ta stopp. Det fick alltid plats lite till, och lite till, och lite till, när jag säger detta ska man veta att jag vet att Tim är glad i maten och jag har ätit med honom många hundra gånger under våra ca 14år tillsammans, men det här var det värsta jag sett. Denna uppvisning tvivlar jag på att jag kommer se igen, jag hoppas t.o.m. att jag inte kommer se den igen.. Det är nog bäst så.. =)
Servitören var i vanlig ordning mäkta imponerad med att vi (Tim) lyckats trycka i oss i stort sett all mat. Tanken var att vi skulle känna efter efter maten om vi var sugna på att gå ut, men det fanns inte en chans. Det var matkoma deluxe för alla tre så det var bara att ta taxi hem till husbilen igen. Jag och Tim däckade ganska omgående när vi kom hem, men Richard stannade upp lite och dagen efter så mådde inte Richard riktigt bra. Nåt skit i magen antagligen, eller som jag brukar säga It pooped itself, vilket betydde sängliggande hela dagen. Jag och Tim var inte sena på att haka på det mantrat då det är skönt att inte göra nåt alls då och då. Så hela dagen spenderades till slösurfning och tv-tittande. För min del har jag haft riktiga guldkorn med mig på resan: House of Cards - fullständigt briljant serie med Kevin Spacey i huvudrollen. Rekommenderas till allt och alla. Den andra serien är QI eller Quite Interresting - En "frågesport" med Stephen Fry som lekledare. Det finns tydligen nån svensk version som gått nån säsong också, men den vet jag inte vad den heter. Tim tipsade mig om QI inför resan och jag vet inte hur jag missat detta mästerverk i humor. Ruskigt roligt och smart. Det har gått många säsonger också, så det finns många avsnitt att gotta sig i.
Innan vi la oss bestämde vi oss för att gå upp tidigt och komma iväg direkt för att kunna avlägga några mil idag. Eftersom Richard fortfarande kände sig risig imorse så kopplade jag och Tim av bilen och gjorde den redo för färd. Det man gör är att kopplar loss vattenslangen som ger vatten från campingen staden till bilen och fyller på sin egna vattentank för färd. Man kopplar loss strömmen samt tar hand om bajsslangen (avloppet). "Vart tar bajset vägen" är alltid lika äckligt och görs med gummihandskar. Denna gång var det ännu värre då den del som håller fast slangen i bilen, som sitter fast med en slangklämma i slangen, lossnade och urinblandatbajs rann ut där jag satt. Som tur var fick jag inget på mig men den stanken är något fruktansvärt vidrig och jag måste få på slangen på plaststycket med slangklämman. Det var kallt också. Och jag hade typ sovit tre timmar. It had pooped itself.
Jag använde en kniv för att skruva upp slangklämman, som var usel, och tryckte på plastbiten och skruvade igen slangklämman igen. Det låter simpelt, vilket det iofs är. Men att göra det mitt bland tre skitglada grabbars tre dagars avföring med en usel matkniv från wal-mart gör det om inte svårare så iaf värre. När skiten (huhuhu) va på igen så åkte vi därifrån fort som attan. Nu skulle vi till Old Smokey Mountains och distilleriet Ole Smokey Moonshine i Gatlinburg, TN.
Med Richard fastspänd sovandes i sin säng så tar vi den långa hjulaxeln före i raskt takt mot nordväst. Resan gick först på de stora Interstate-motorvägarna. Men sen svänger vi av rakt in i bergen. Vilket landskap! Det är skogbeklädda berg överallt, det var lite som Blue Mountains, fast andra trädslag givetvis, utanför Sydney om man sett det, eller ett skogbeklätt Grand Canyon. Vi slingrar oss upp och ner längs varenda berg. Vägen var inte direkt anpassad för en 9m husbil, men det var aldrig några stora problem. Tim kan bilen vid det här laget. Tror iofs han, och Richard också för den delen, kunde den ganska snabbt efter första passen vid ratten, men det tåls att nämna. Richard vaknade i bergen utvilad och mådde bra, vilket var väldigt skönt. Finns inte mycket som är så trist som att vara sjuk på semestern.
Vår tanke med Ole Smokey Moonshine var att det skulle vara ett skönt destilleri i en håla mitt ute i ingenstans i Smokey Mountains. Så fel vi hade. Det visade sig att Gatlingburg är den största turistfällan i hela USA. Det är en liten stad, men hela staden ser ut som Gröna Lund minus åkattraktionerna. Det var packat med bilar och folk. Vi blev riktigt besvikna. Är det något vi inte vill göra så är det att vara i turisthålor. Det som gjorde det ännu värre var att det var riktigt svårt att hitta en parkeringsplats, något som tydligen alltid är ett problem i Gatlingburg med vanlig bil, än värre med en RV. Tillslut hittar vi iaf ett ställe där vi kan stå så länge vi betalar för två platser (vi tar alltid upp MINST två platser). Vi är ju ändå där så måste ändå testa spriten vi kommit dit för. Inne på destilleriet så är även det riktigt turistigt, men provsmakningen är gratis så det var bara att kliva på. Richard skulle köra kvällspasset så han smuttade bara lite. Efter allt vi trott om Gatlingburg och Ole SMokey Moonhine visat sig vara felaktigt så hade vi inte så höga förhoppningar på deras alkohol längre, men den visade sig vara riktigt kvalitativ! Det var riktigt skoj efter att inget där först blivit som vi trott, att skälet till att vi ens va där faktiskt fortfarande höll. Jag ska inte gå in så mycket på spriten då det är de två, ironiskt nog, förarnas område, men jag kan säga att om jag dricker 50% rent utan att vilja lämna tillbaka det jag druckit eller iaf få känslan av det så gör dom iaf nåt rätt i mina ögon. Sen fanns det givetvis flickdrickat till mig, 20% peach och apple-pie. Riktigt fint.
Nu är vi på väg mot ett rest-stop väster någonstans om Knoxville. Vi korsade för någon timma sen vår resväg på förra resan för andra och sista gången på denna resa. Nu är allt nytt. Imorgon blir det Nashville.
Hoppas att alla har det bra, vi har det riktigt gott!
ps. Bilder och kanske nån film kommer när vi får nåt vettigt internet.
![20130508_135751[1]](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhcFJlcznpem5sJDPIzPcKAWC5hy3BFt9yj0qG_I2JaqWTzg_W52Ppk_hqrD2ZnGxhxoinWUSC8oMBaurld-LyIJ46fQ9lSZByq14HffigMwl96ApT_qvfWlWNyU4taycobaM5SrSdIRKAB/s1600-h/20130508_135751%25255B1%25255D%25255B3%25255D.jpg "20130508_135751[1]")
